PROSA – FAGLITTERÆRT TIDSSKRIFT


>Anmeldelser

Artikkel fra Prosa 06 10

 

 

 

>Essay: Vem vil diskutera innehållet på ett sätt så att huden bränner? Om norsk sakprosakritik

Åsa   Linderborg

 

Bonusartikler om sakprosakritikk
Interessert i utdypning og mer kritikk av kritkken? Les fire artikler eksklusivt publisert på www.prosa.no:

Knut Olav Åmås
Diskusjonen om sakprosakritikken må kobles til hva vi vil med hele kulturjournalistikken i Norge. Den skal handle om samfunnet og tolke tilværelsen for oss. Vi trenger sakprosakritikere som leser så godt at de kan sette dagsordener og forandre lesernes måte å se og tenke på – og tørre å erkjenne at de har innflytelse, at de er aktører i det litterære Norge, ikke uskyldige observatører. For de skal kanskje bidra til å stoppe enkelte forfatterskap, og skubbe på andre. Les artikkelen.

Karin Haugen
Redaktørene plikter å dyrke fram like permanente og skarpe kritikerstemmer for sakprosaen som de gjør for skjønnlitteraturen. Faren i dag er at man for sakprosatitler kaller inn eksperter i manesjen. De er på sett og vis umistelige: De skaper liv og de skaper leven, og det er ofte en svir å lese. Men vi trenger også kritikere som forstår seg selv som kritikere, ikke som spesialiserte fagdommere. Ellers får vi ikke et skjerpet blikk for prosaen, for bøkene som bøker, men legger opp til en evig kjeklen blant fagfeller. Les artikkelen.


Jonas Bakken
Avisenes plateanmeldelser har langt på vei mistet sin funksjon. Eller rettere sagt: De har blitt utkonkurrert av nyere Internett-baserte tjenester, som utfører både den journalistiske og den rådgivende funksjonen på en langt bedre måte. Kan litteraturkritikken styrke andre funksjoner, så ikke det samme skjer med den? Les artikkelen.

Tore Rem
Jens Bjørneboe hevdet at kritikeren burde være følsom som en yngling og lærd som en gammel litteraturprofessor. Jeg mener dette er passe kravstort, men vil likevel gå lenger. Den gode sakprosakritiker må også, og ikke minst, forplikte seg på en særskilt rolle. Les artikkelen.

 

Åsa Linderborgs og de fire nettpubliserte artiklene er bearbeidede versjoner av innlegg holdt på seminaret «Kritikk av kritikken», arrangert av Norsk kritikerlag, NFFO og Prosa 28.9.10.



KRITIK AV SAKPROSA och fackböker har en självklar plats på en kultursida. Kulturjournalistikens uppgift är att få människan att reflektera över sig själv och det samhälle hon lever i. Att upplysa läsaren om ny kunskap, att stimulera läsaren till ett kritiskt tänkande. Att ge förklaringar och alternativa perspektiv på varför samhället ser ut som det gör, och varför människor agerat som de gjort.
     Jag brukar tänka om mig själv, att min uppgift som författare och kulturskribent är att ta fram tillvarons komplexitet – världen är inte svart eller vit, ond eller god, ljus eller mörk – men även om tillvaron är komplex, måste man våga ta ställning. Man kan inte recensera en bok om Israels krig mot Gaza utan att ta själv ha en åsikt om kriget. Man kan inte skriva om Muhammedteckningarna och yttrandefriheten utan att samtidigt diskutera västvärldens bild av islam och muslimer. Etcetera. En god fackbokskritiker, menar jag med andra ord, måste ha en egen välgrundad människosyn och samhällssyn, men ska samtidigt kunna låta sig överraskas och övertalas. Kritiker som redan på förhand vet hur allting är, som alltid vet vad som är rätt eller fel, som alltid vet bäst, klarar vi oss utan. En bra kritiker ska vara nyfiken, törsta efter att få lära sig, och lära läsarna, nåt nytt.

Saklig och tråkig Norsk fackbokskritik håller god klass. Den är välformulerad, saklig, seriös och ofta kunnig. Kritikerna är nästan alltid överens om var en bok brister, vilket visar att det finns gemensamma kvalitetskriterier. De kriterierna, vågar jag påstå, är internationella. En god fackbok ska presentera uppgifter som tydligt går att verifiera i ett trovärdigt källmaterial. En god fackbok ska ringa in ett problem, och sen försöka bena ut problemet. En god undersökning ska inte bara svara på frågorna hur, när, var och vem, utan också varför? Varför har något blivit som det blivit? Varför har enskilda individer fattat vissa beslut, utvecklats på ett särskilt sätt? Varför ser samhället ut som det gör? En bra fackbok ska med andra ord vara analytisk, men behöver för den skull inte vara explicit teoretisk. Den ska vara pedagogiskt upplagd, och välskriven. Och den ska vara hederlig, det vill säga, den ska ge erkännande åt tidigare forskning och arbeten som den lutar sig mot och hämtat inspiration från. Det här tror jag att de flesta kritiker oavsett nationell hemvist är överens om – på ett allmänt plan. Men norsk fackbokskritik lider också av några brister. Jag har läst ett femtiotal recensioner från olika aviser om tio olika fackböcker. Min dom i det följande är naturligtvis generaliserande och ibland djupt orättvist, men jag måste renodla mina argumentationslinjer – på samma sätt som en kritiker med begränsad plats måste.
     Den första kritiska punkten handlar om bristen på egen analys. Recensionerna stannar ofta vid att vara sammanfattande. Man talar om vad boken handlar om, men inte så mycket mer. Ibland är sammanfattningarna väl förenklade. Man utgår ifrån att läsaren vet mer än hon vet, man är liksom inne i sitt eget huvud. Det här är ett problem som finns även i Sverige. Jag vet att en del kritiker tycker det är svårt, nästan pinsamt att sammanfatta en bok, eftersom en sammanfattning kan avslöja att man faktiskt har missat huvudpoängen med boken. Hellre nystar man då i en aspekt, lite vid sidan av, man spinner text kring en av trådarna som författaren har lagt ut, istället för att visa upp hela väven.
     Men ofta, tycks det mig, är sammanfattningarna hyggliga. Ibland blir jag förvirrad, men jag förstår nästan alltid vad en bok handlar om, utan att ha läst den. Men, det stannar ofta vid en deskriptiv summering. Allt för få norska kritiker vågar analysera böckerna idékritiskt, vågar släppa fram sig själva, vågar driva en egen linje, vågar gå emot författarens egna förklaringar. Möjligen beror det på böckerna – de kanske inte är tillräckligt idédrivna för att kritikern ska ha något att diskutera. Men jag tvivlar på det.
     Vi har samma problem i Sverige – och det gäller även, och inte minst, skönlitteraturen. Kritikerna pratar gärna om bokens språk och form. Få vill diskutera innehållet på ett sätt så att huden bränner. Jag brukar tänka att kritikerna är rädda för att smutsa ner händerna med politik, med ideologi, med en ståndpunkt de kanske måste försvara eller i framtiden tvingas revidera. Säkrare är att inget säga. Jag känner kritiker som inte vågar skriva vad de tycker, inte vågar ta ställning, eftersom de är rädda att de ska bli av med jobbet. Är man för polemisk, för ideologisk, kanske man inte får skriva mer. Jag kan bara prata för Aftonbladet, men jag kan intyga att självcensuren är starkare än ägarstyrningen. Jag har aldrig varit med om att Aftonbladets ägare, Schibsted, säger att den och den skribenten måste ni stoppa, för han eller hon är för röd eller blå. Tvärtom, man vill ha skribenter som är tydliga och skapar debatt. Man får tycka vad man vill, bara man gör det smart.
     Men det kan också ha att göra med att man faktiskt inte vet vad man ska tycka eller tänka. Kanske saknar skribenterna egna idéer, egna erfarenheter, egna åsikter, egna tolkningar, en egen världsbild. Kanske behärskar de inte ämnet. Jag tänkte återkomma till det, men först måste jag nämna nåt som hänger samman med det här: bristen på temperament. Här skiljer sig Norge från Sverige. I Norge är tonen oftare mer tillbakadragen, på gränsen till oengagerad. Viljan till saklighet – vilken alltid måste vara överordnad! – gör, tror jag, skribenterna rädda att visa känslor. Det gör artiklarna ofta lite tråkiga. De är välskrivna, men lite torftiga. Ingen skribent vågar heller använda sin humor i sina texter.
     Norge under andra världskriget! Feminismen! Här är två ämnen som borde sätta kultursidorna i brand. Men nej. I högen av de norska recensionerna som jag har läst, finns det ett lysande undantag. Bedömningarna av Einar Haakaas och Ketil Sæters Svindel uten grenser, om den svarta taxiekonomin. Alla är överens om att det här är en mycket god bok. Men i övrigt ger kritikerna helt olika förklaringar till varför taxinäringen är en svart verksamhet som genererar stora palatsbyggen i Pakistan. Kritikerna har nämligen helt enkelt olika syn på välfärdsstaten. NRKs kritiker menar att förklaringen inte bara har att göra med att norrmän och pakistanier har olika uppfattningar om staten, utan att förklaringen även finns i exilmiljöns brustna drömmar. I Morgenbladet kan man läsa att det är det multi-kulturella samhället i sig som orsakar skattefiffel – pakistanier är helt enkelt benägna att utnyttja välfärdssystemet. Dagens Näringsliv menar tvärtom att det är välfärdsstaten och skatteapparaten, inte pakistanierna, som orsakar fifflet. I Klasskampen varnar recensenten för att historier som den om taxinäringen – en bok som Klassekampen menar att alla borde läsa, eftersom den är bra – riskerar leda fram till att man ifrågasätter både välfärdsstaten och det multikulturella samhället. Alternativet får inte vara ett amerikanskinspirerat, privatiserat försäkringssystem som ytterligare ökar de sociala skillnaderna.
     Så här, menar jag, borde alla fackböcker diskuteras. Här framträder de helt olika samhällssynerna i all sin glans. Fackboken och kultursidan blir en arena för idékamp, en plats där man strider om stora, tunga värden.

Mangler expertkunnskap Min andra kritik är att fackböckerna alltför ofta recenseras av skribenter som inte har några särskilda expertkunskaper i ämnet – när så behövs. Den kritiken kan också lika gärna riktas mot svenska fackbokskritiker.
     I Sverige har vi i år haft en debatt om fackbokskritikens kris. Fredrik Persson, historiker och kulturskribent, skrev en artikel i Sydsvenska Dagbladet där han menar att fackböckerna alltför ofta recenseras av en komplett oduglig skribent. Kritiker med gedigna fackkunskaper saknas, varför kritiken inte blir självständig, kunnig eller granskande. Fackboksförfattarna får med andra ord alltför ofta beröm de inte förtjänar, eftersom ingen kritiker har kapacitet att slå sönder deras arbete. Å andra sidan kan en bra fackbok bli avfärdad, eftersom kritikern inte förstår dess originalitet.
     Läsaren, menar Fredrik Persson, måste kunna förvänta sig att kritikern vet vad han skriver om. Skönlitteratur recenseras ofta av en författare eller litteraturvetare. Bra så! Fackboken recenseras också ofta av en skönlitterär författare och litteraturvetare. Inte bra så! Fredrik Persson efterlyser fler akademiker som fackbokskritiker. Fram med er, ur universiteten! Hoppa ner från era elfenbenstorn!
     Varför skriver så få experter, akademiker, om fackböcker? Jag tror att förklaringarna är två: Den första är att en kulturredaktion har en grupp skribenter som man vill hålla på gott humör. De måste få jobb, måste få böcker att skriva om. Som kulturredaktör vet jag också att dessa skribenter alltid levererar, håller deadline. Jag vet att de kan skriva läsligt. Att lägga ut en bok på en akademiker är ett vågspel, för man vet inte om akademikern kan skriva för dödligt folk, och kan skriva snabbt. Ofta tänker man som kulturredaktör, att texten i första hand måste vara välskriven. I stunden är alltid språket är viktigare än inne-hållet – avisen ska ju för i helvete gå att läsa! Men, som Fredrik Persson frågar: Vad är ett vackert språk värt när inget meningsfullt meddelas? Som kulturredaktör tänker man också att det viktigaste är att vi alls skriver om en bok som handlar om till exempel rasism eller kokain eller Mona Sahlin, för att ta aktuella svenska ämnen. Ämnet lockar läsare, oavsett om texten är kunnig eller inte. Det räcker för att göra en redaktör nöjd.
     Den andra förklaringen är att akademikerna håller sig för sig själva. De struntar i kultursidorna. Det kan bero på att de är så rädda om sin profession, att de tror att deras exklusivitet hotas om de skriver för vanligt dödligt folk. Det ger inte status i deras miljö att skriva for en tidning. «Vi sysslar bara med vetenskap,» är ett i alla fall svenskt stridsrop. Dessutom vill akademiker ha stort utrymme för att kunna säga å ena sidan och å andra sidan. Sånt har en tidning inte plats för. En artikel i en avis måste vara mer eller mindre effektiv.
     Det kan vara värdefullt att en som saknar sakkunskap ger sig på en bok – det kan ofta bli överraskande infallsvinklar i en sån läsning – men det som går förlorat är att boken inte granskas utifrån hantverk och originalitet. Man sätter inte in den i större sammanhang och traditioner. Boken blir en egen solitär. Allt för ofta accepterar man förlagets reklamtext, om författarens förträfflighet och bokens banbrytande natur. Alltför ofta räcker det med att en bok är välskriven, för att kritikern ska tycka att den är bra i sin helhet. Saknar recensenten expertkunskap på ett område, kan författarens vackert språk förföra långt bortom ett sakligt utlåtande.
     Det blev en stor reaktion på Fredrik Perssons angrepp. En debattör menade, att «om den som är bäst förtrogen med ett område automatiskt ska ha förtur till kritikeruppdrag borde alla akvarieböcker recenseras av en guppy». Det var naturligtvis en sällsynt barnslig ståndpunkt. Det är inte alltid en akademiker är överlägsen – det viktiga är inte att man är utbildad utan att man är bildad. Fackboken idag ofta en hybrid av journalistik, essä och reportage – det vill säga, fackboken är inte en vetenskaplig produkt och ska heller inte behandlas som en sån. Men! Det betyder ju inte att en fackbok inte ska få en kunnig granskning – även en fackbok skriven av en ickeakademiker, måste bedömas utifrån sin sanningshalt. Det ska ju också sägas, att journalister som skriver en fackbok ofta får mycket större uppmärksamhet än en forskare som skriver en bok.
     Det finns exempel i min hög av recensioner, som visar hur viktig expertkunskap är för att kunna problematisera en bok. Jag tänker på recensionerna av Hans Olav Lahlums bok om Haakon Lie. Att jag fastnar för den boken beror kanske på att jag själv har en doktorsgrad i arbetarrörelsens historia, även om mina kunskaper om norsk arbetarbevegelse är små. Haakon Lie var en socialdemokratisk patriark som i många år anklagats för att vara CIA-agent, diktator, kommunistjägare och utrensare av interna kritiker. Lahlums resultat är att Lie är oskyldig till nästan allt. Till nästan allt. Kritikerna nöjer sig med det. Lahlum vill rentvå Lie, och kritikerna accepterar det utan diskussion – trots att källorna, om jag fattat saken rätt, i första hand bygger på intervjuer med mannen som själv har ett intresse av att bli rentvådd. För mig är de här recensionerna ett av tusen exempel på källkritikens förlorade status. Få kritiker läser en bok med frågan: Vad är sant? Vilka källor håller? Vilka faktauppgifter är trovärdiga? Är resultatet logiskt? Man godtar alla fakta som författaren presenterar som sanna. Man ifrågasätter inga källor, man diskuterar aldrig författarens metod att undersöka sitt objekt. Etcetera.
     Här utmärker sig dock Einar Lies recension i Dagbladet. Einar Lie, som själv är professor i historia, sätter in Haakon Lie i ett större sammanhang. Man förstår aldrig Haakon Lie, menar Einar, om man inte förstår att han var en del av en rörelse. Han ensam var inte partiet. Det finns en dialektik mellan oligarken Lie, partiet som rörelse, arbetarklassen och det omgivande samhället. Man måste, menar Einar Lie, kontextualisera. Ska man kunna det, menar jag, måste man veta något om 1900-talets historia. Annars svävar den röde patriarken och hela boken fritt i luften.
     Det här är en kritik som drabbar nästan alla recensioner av biografier. Efter Berlinmurens fall fick biografin en renässans. Plötsligt stod individen i centrum igen. Kollektiva processer och sociala strukturer försvann, fram trädde istället den starka, unika människan, som också skulle föräras sin egen bok. Personlighetens roll i historien uppgraderas i samma stund som marxismen förklarades vara död. Jag tillhör dem som gärna läser biografier, och som till och med har skrivit en och nu håller på med en annan, men intresset för enskilda människor är en sak – förklaringar av vad som driver utvecklingen framåt är något annat. Vi lever i tider som är individcentrerade, vilket skapar en särskild sorts fackbokslitteratur, men det ursäktar inte att även kritikerna ska nöja sig vid individcentrerade analyser. En riktigt bra biografi använder studieobjektet som ett prisma, för att berätta något större, något om samhället, om en hel tidsepok.
     Sen finns det exempel på tvärtom, det vill säga, när skribenterna kan mer än de visar. Jag tänker på Cathrine Holsts bok Hva er feminisme? Recensionerna är ofta korta sammanfattningar, välvilliga men utan entusiasm – alla säger att boken brister, men ingen tar upp bristerna för en konstruktiv debatt om vad feminism är och borde vara. Här är Siri Lindstad i Ny Tid ett undantag, som med temperament och debattlusta förklarar varför hon tycker att boken är en karikatyr på feminismens systemkritiska potential. Det är som om de andra kritikerna är så angelägna att rädda det som finns kvar av feminismen, att de inte vågar gå till storms mot boken. Eller också tänker de, att vad spelar det för roll vad jag skriver – feminismen har ändå ingen plats i det offentliga samtalet. Det är inte helt ointressant, att alla som skriver om Cathrine Holsts bok är kvinnor. Och att kritiker i nästan alla andra ämnen är män. Samhällsfrågor är fortfarande en manlig domän, fackbokskritik ett manligt privilegium. Det är samma sak i Sverige, men mitt intryck är ändå att vi har fler fackbokskritiker än Norge.
     Ibland finns det en tendens att överdriva skillnaden mellan män och kvinnors sätt att se på livet eller läsa böcker. Mina erfarenheter från Sverige, är att det ofta är mer ideologiska skillnader än skillnader mellan kön som avgör hur man läser en bok – män och kvinnor är på det hela taget överens om kvalitetskriterierna. Men ibland spelar kön in.
     Det visar mottagandet av Kari Hesthamars bok So Long, Marianne, om den norska kvinnan som, det hade jag ingen aning om, är Marianne i Leonard Cohens vackra låt. Alla kritiker, med något undantag, är överens om att den här boken har sina brister, eftersom man får veta väldigt lite om både Marianne Ihlen, Leonard Coehen och Axel Jensen. Klassekampens kritiker utmärker sig dock på ett sätt som inte borde vara möjligt på kulturradikal tidning – även om ordet naturligtvis alltid ska vara fritt. Den manliga recensenten ifrågasätter Marianne Ihlens intelligens och intellektualitet – hon är för dum för sina sensibla och smarta män, helt enkelt, klart att de tröttnade – men även de kvinnliga läsarna av den här boken är för dumma för att förstå Axel Jensen och hans texter. 90 procent av de kvinnliga läsarna är mer intresserade av hur Cohen var som älskare, och får ändå inte veta vem av de två männen som hade störst pitt. Så reduceras kvinnan till en klitoris. Det smärtar och förvånar mig, eftersom Klassekampen är den norska avis som står mig närmast om hjärtat.

*

De intellektuellas uppgift är att göra det enkla komplicerat – allt är svårare än man kan tro, och göra det komplicerade begripligt – världen går att förstå. Ja kanske till och med förändra! Det gäller såväl författarna som dess kritiker.
     Som fackbokskritiker måste man kunna röra sig på olika nivåer. Man måste kunna sammanfatta det abstrakta och komplicerade på ett pedagogiskt och begripligt sätt. Det innebär ibland att man förenklar boken man just har läst, man plockar ner den till en lite banalare nivå. Samtidigt ska en bra fackbokskritiker kunna lyfta en bok, genom att lägga till egna reflektioner, kunskaper och alternativa förklaringar.
     För det krävs inte bara kunskap, utan också att kritikern har en människo- och samhällssyn som han eller hon vågar offentliggöra. Fackboken är inte neutral. Bara problemställningen och val av tema är ju ett slags ideologiskt ställningstagande – Om detta må jag berätta! – och ingen läsning kan därför heller vara neutral, även om den sker med sakliga glasögon. Det är just det som gör att fackboken har framtiden framför sig. Den möjliggör inte bara ny kunskap, utan också en diskussion om samhällets stora värden. Vad är en människa? Åt vilket håll ska vi gå?

 

Linderborgs essay tar utgangspunkt i anmeldelser av disse bøkene:
Cathrine Holst: Hva er feminisme (2009), Peter Normann Waage: Jeg. Individets kulturhistorie (20089, Olav Njølstad: Jens Chr. Hauge. Fullt og helt (2008), Hans Olav Lahlum: Haakon Lie. Historien, mytene og mennesket (2009), Marit Eikemo: Samtidsruinar (2008), Agnes Ravatn: Stillstand. Sivilisasjonskritikk på lågt nivå (2009), Bjørn Westlie: Fars krig (2008), Kari Hesthamar: So Long Marianne (2008), Frode Fanebust: Krigshistorien™. Toralv Fanebust og sannheten (2009), Einar Haakaas og Kjetil Sæter: Svindel uten grenser (2009)

Anmeldelsene er hentet fra disse mediene:
Dagbladet, Aftenposten, Bergens Tidende, Dagsavisen, Morgenbladet, VG, Adresseavisen, Ny Tid, NRK/Bok i P2, Dagens Næringsliv, Klassekampen, bokavisen.no, Dag og Tid, Nationen, Vårt Land, Haugesunds Avis, Stavanger Aftenblad og Gudbrandsdølen Dagningen.



Lenke til denne artikkelen: www.prosa.no/artikkel.asp?ID= 711


Utgiver av Prosa: Norsk faglitterær forfatter- og oversetterforening, Uranienborgveien 2, 0258 Oslo, Tlf. 22 12 11 40, e-post: post@nffo.no, post@prosa.no