>Minibiografi Prosa 02|08

Härskartekniker och kvinnokultur. Feministen, forskaren och politikern Berit Ås

Ami Lönnroth



Foto: Agnete Brun

Berit Ås
Forbrukeren i det moderne samfunn. En orientering om psykologisk og sosiologisk forbrukerforskning
Universitetsforlaget 1966

Berit Ås (red.)
Kvinnens lille røde
Gyldendal Norsk Forlag 1971

Berit Ås
Kvinner i alle land ... Håndbok i frigjøring
Aschehoug 1981

Linda Christiansen- Ruffman, Paola Melchiori and Berit Ås
Portraits of Womens’s Wisdom. Feminists exploring new paradigms in life, knowledge and politics
179 sider
WWIFUN (Wise Women International Feminist University Network) 2006

Ami Lönnroth
Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås
246 sider
Ordfront 2008

Ebba Haslund
Ild fra Asker. Et portrett av Berit Ås
256 sider
Pax Forlag 2008

JAG MINNS DET SOM IGÅR fastän det nu har gått mer än trettio år sedan det hände. Jag satt utanför sessionssalen i Stortinget i Oslo och väntade på Berit Ås, vice partiledare i Sosialistisk Venstreparti (SV) och känd feminist. Jag var på ett av mina första uppdrag sedan jag börjat som reporter på Svenska Dagbladet och var lite nervös inför mötet med denna kvinno-rörelsens förgrundsfigur. Så plötsligt kommer Berit Ås störtande, fly förbannad. Dock inte på mig. Hon har varit med om något som hon inte riktigt kan få ord på, något som hände under föregående kvälls debatt om försvars- och säkerhetsfrågor. Hon hälsar på mig som hastigast och så börjar hon berätta:

Smittan i Stortinget – Liksom de övriga föredragande hade jag begränsad talartid. Jag hade noggrant förberett mitt inlägg – tjugo minuters inlägg som det hade tagit lika många timmar att förbereda. Jag talade om hur jag såg kapprustningen – som en fastlåst kapplöpning mellan tekniska experter i olika länder. När jag hållit på i åtta minuter, såg jag hur talmannen, Guttorm Hansen, började skruva på sig, visa sig otålig. Han gick bakåt i salen. «Jag förstår inte vad Berit Ås talar om,» hade han visst sagt. Obehaget spred sig som en smitta och jag fick svårt att genomföra mitt inlägg, började känna att jag nog talade för länge. Det var förfärligt obehagligt, och när jag sedan kom ut i restaurangen, kom Hanna Kvanmo, en av mina kvinnliga partikamrater, med en insiktsfull kommentar: «Berit, jag är rasande. Männen förstår dig inte. Du talar om fred och de talar om krig!»
    Vad Berit Ås också berättade den gången var att hon där i restaurangen efter debatten mött Kristelig Folkepartis ledare Kåre Kristiansen som kom fram till henne och komplimenterade henne för ett tänkvärt inlägg: – Han hade suttit i sitt rum och lyssnat (i internradion) och inte smittats av den allmänna otåligheten som omgav mig i själva stortingssalen. Det var mycket märkligt. Guttorm Hansens och alla de andra männens kroppsspråk – det hade kanske han också smittats av om han suttit i salen.

Berit Ås' frustration
och rättframma berättelse som hon dumpade rakt i knäet på mig, en relativt ung och för henne obekant journalist, skapade ett slags kvinnoförtrolighet mellan oss som sedan har hållits vid liv genom åren. Då och då under årens lopp har vi mötts vid kvinnokonferenser, i fredsdemonstrationer, i forskningssammanhang – och hon har ständigt samlat nya lärjungar vid sina fötter, kvinnor som liksom jag får en kick av att höra hennes analys av hur makt utövas och hur motstånd kan mobiliseras. Intervjun den gången blev en grundkurs i härskartekniker och kvinnokultur, två ingredienser i Berit Ås’ socialpsykologiska analys av politikens villkor som hon framgångsrikt har spritt bland kvinnor runtom i världen, inte minst i Sverige där hon kuskat runt och talat till kvinnor på över 200 orter.

Känslighet för feministisk kritik Att det var hett stoff, det Berit Ås hade att förmedla, blev jag snart varse sedan jag publicerat min intervju med henne den gången – det var i juni 1976. Chefredaktören Gustaf von Platen kallade mig till sig och berättade med bekymrad min att den norske ambassadören hade hört av sig och sagt att såväl Berit Ås som Ami Lönnroth ljuger. Det hörde väl inte till vanligheterna att politiker på den tiden beskrev sina upplevelser med sådan passion och ilska som Berit Ås. Hon bröt helt klart mot gängse regler för vad politiker brukar uttala sig om i medierna. Men inte kunde den norske ambassadören ha någon rätt att regissera en enskild norsk persons berättelse om vad hon upplevde! Jag kan inte heller minnas att det framfördes någon ursäkt från tidningens sida. Men vad den reaktionen visade var hur känsligt det manliga etablissemanget var för feministisk kritik – och det är i sig intressant.
    Berit Ås har fortsatt att skapa upprörda reaktioner, kanske i synnerhet i Norge. I Sverige tycks hennes provokationer mest ha stimulerat och inte gett henne några fiender. Vem är hon då, denna kvinna som inte tycks ha några planer på att lägga av trots att hon i år fyller 80 år? Det är den frågan som jag försökt hitta en antydan till svar på i min samtalsbok med henne, Förbannad är jag ganska ofta – samtal med Berit Ås. Hon är sannerligen inte lätt att stoppa i ett fack. Hon är politiker, akademiker, fredsaktivist, feminist. Därtill mamma till fyra vuxna barn, änka efter en man, sociologen Dagfinn Ås, som hon älskade djupt utan att på något sätt underordna sig och, så länge hennes mamma Ingebjørg levde, en kärleksfull dotter till en kvinna som också hon genom hela livet kämpat för kvinnors rättigheter.
    Som jag ser det är minsta gemensamma nämnare för allt Berit Ås företar sig en allt överskuggande önskan att bekämpa orättvisor. Hennes yngre syster, Gunhild Grünfeld, formulerar det så här: «Det som är fascinerande med Berit är att hon hämtar styrka ur eländighet – det såg jag också hos mamma. Eländet finns där, visst är det så. Men hon hämtar också styrka ur det.»

Våldsamt angrepp Bekämpar man orättvisor är det lätt att skaffa sig fiender. Det är väl också vad psykologiprofessorn Berit Ås fått uppleva, inte minst i den akademiska världen. Det hon blivit mest känd för och förknippad med såväl inom som utanför forskarsfären är sin analys av de s k härskarteknikerna, ett ord hon lärt sig av filosofen Ingjald Nissen, men som hon givit ett delvis annat innehåll. Framför allt har hon med sin version av härskarteknikerna gjort dem till användbara redskap, inte enbart analytiska kategorier. Förra året anklagades hon i Morgenbladet (31.8.2007) av författaren Nina Karin Monsen för att ha stulit Nissens begrepp och det i ett tonläge som lät förstå att Berit Ås allra minst borde ställas inför riksrätt. En rad forskare ryckte ut till Berit Ås’ försvar, däribland hennes gamla partikamrat från SV Torild Skard – och snart hade den debatten runnit ut i sanden. Sanningen är att Berit Ås inspirerats till sin analys av flera olika forskare, vilket hon aldrig stuckit under stol med. I min bok nämner hon Nissen, men framför allt den judiske socialpsykologen Kurt Lewin. Det var hans observationsmetoder hon lärde sig använda i det politiska rävspelet för fyrtio år sedan då hon var kommunalpolitiker i Asker, liksom senare när hon blev stortingspolitiker och SV:s första partiledare: «Jag lärde mig se auktoritära beteenden och observera de skamgrepp som utan ord kunde tas på politiska motståndare. Oftast och mest arrogant av män mot kvinnor.»
    Härskarteknikerna är lättbegripliga, för många kvinnor har Berit Ås’ analys blivit ett redskap för att identifiera vad de är utsatta för i sociala sammanhang där de osynliggörs eller förlöjligas, så som alltjämt kan ske även i våra upplysta nordiska länder där vi tror att jämställdhet är en självklarhet. Visserligen menar hon inte att detta maktspråk enbart används av män mot kvinnor. Som hon skriver i sin bok från 1981: Kvinner i alle land … Håndbok i frigjøring: «I princip kan de användas mot alla slags förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom.»
    Senare lade hon till ytterligare två (til uppr. 5 – en per finger på handen) med tydlig hänvisning till att de handlar om kvinnoförtryck och inget annat: 1. Osynliggörande. 2. Förlöjligande. 3. Undanhållande av information. 4. Damned if you do and damned if you don’t eller Hur du än gör så gör du fel! 5. Skam- och skuldbeläggning. 6. Objektifiering av kvinnor. 7. Våld mot kvinnor.
    Härskarteknikerna är nu inte det enda Berit Ås har ägnat sig åt, vilket man skulle kunna tro när man tar del av vad som sagts och skrivits om hennes forskning i medierna. En lista över hennes insatser som socialpsykolog inkluderar forskning om tobakens skadeverkningar, om olycksfall och trafikplanering. I samarbete med sin man Dagfinn Ås genomförde hon också ett stort forskningsprojekt om barnomsorg och samhällsplanering. Dessa insatser har dock aldrig skapat så stora rubriker eller varit så kontroversiella som det hon skrivit och sagt utifrån sin forskning om härskartekniker och kvinnokultur.

Myrdal inspirerade
Teorin om kvinnokultur formulerade hon, inspirerad därtill av en gigant inom nationalekonomisk forskning, nämligen Gunnar Myrdal. Det kanske kan verka förvånande, i varje fall för en svensk publik som inte sett den manliga hälften av det legendariska paret Myrdal som någon speciellt feministiskt medveten person. Men precis som när det gäller härskarteknikerna hittar hon här en teori som hon kan ta avstamp i för att sedan anpassa den för sin egen analys. Det var Gunnar Myrdals omfattande studie «The Asian Drama» som gav henne idén; Han hade funnit att ingen av västländernas nationalekonomiska teorier hade någon relevans för asiatisk ekonomi. «Vad är teori?» frågade han sig och gav svaret: «Generaliseringar över verkligheten.»
    «Men,» säger Berit Ås, «om verkligheten är helt annorlunda så måste man ju generalisera utifrån den verkligheten! När jag läste Myrdal, slog det mig att samma sätt att resonera kan tillämpas på kvinnokulturen jämfört med manskulturen. När kvinnokulturen till exempel försökt tillämpa ledarskap efter manligt recept, har det inte funkat. Samma sak på en rad andra områden. Om du har annorlunda språk, symboler och signaler så kan du vara säker på att du har en annan kultur.» Berit Ås sammanfattar pedagogiskt även sin teori om kvinnokulturen i fem punkter att utgå från. Man kan jämföra manskultur och kvinnokultur genom att se på: 1. Språk och kommunikation. 2. Organisering, ledarskap, mål och rekrytering. 3. Relation till verktyg (teknologi) och resurser (finanser). 4. Självuppfattning, d.v.s. människors egen uppfattning om sitt värde. 5. Relation till tid – tillgång till egen tid, möjlighet att planera.

Kvinnoforskning i bakvatten Berit Ås’ kvinnokulturbegrepp har inte fått samma genomslag som hennes analys av härskarteknikerna. Det beror väl delvis på att begreppet kvinnoforsk-ning hamnat i bakvatten. I Norge talar man om kjønnsforskning, i Sverige om genus och så förstås om queer, detta postmodernistiska begrepp som upplöser alla traditionella uppdelningar i manligt och kvinnligt. I mina samtal med Berit hamnade vi nästan i gräl när vi diskuterade dessa nya begrepp. Precis som hennes mentor, psykologiprofessorn Harriet Holter, gjorde före henne ser hon dem som ett svek mot kvinnorna: «Man driver ut kvinnoforskningen i marginalen, den som har till uppgift att förstå kvinnors villkor.»
    Men gillar man inte universitetet och dess praxis så kan man ju grunda ett eget. Det var precis det Berit Ås gjorde när hon med sedvanlig energi, lyckades få med sig såväl det norska Stortinget som diverse finansiärer i ett projekt som ledde till att Kvinneuniversitetet i Løten grundades 1985. Länge var det en framgångssaga, men så började nyliberala vindar blåsa, den demokratiska styrmodell som grundarna hade infört desavouerades av dem som kom efter. Efter tjugo år gick Kvinneuniversitetet i konkurs.
    I dag arbetar Berit Ås på att få till stånd ett europeiskt kvinnouniversitet. Skam den som ger sig!


Del artikkel på twitter Del denne artikkelen på Twitter.

 Tips en venn om denne artikkelen!  
 

<Tilbake til forrige side Utskriftsvennlig side>